Majjhima Nikāya (förkortat MN) eller Samling av Buddhas mellandiskurser är en samling av 152 diskurser i Pāli-kanonerna. Ordet "mellanliggande" syftar på längden på varje enskild diskurs. Den innehåller en mängd olika läror som presenteras som berättelser mellan Buddha och ett stort antal av hans samtida. Samlingen är parallell till Madhyamāgama (MA) från Sarvāstivāda-skolan, som finns kvar som en översättning i den kinesiska kanon.
Samlingen av Buddhas mellandiskurser är den mest kända samlingen bland de fyra Nikāyas som innehåller ursprungliga suttor. Denna popularitet kan bero på att den blandar biografiska anekdoter med ett mycket ytligt läromässigt innehåll till skillnad från Saṁyutta Nikāya.
Denna mellansamling innehåller spridda och oförklädda apokryfiska suttor av småskalig avsiktlighet, som införts mycket sent, vilket minskar dess glans och trovärdighet. Det är dock intressant att notera värdet av de biografiska referenserna för att kontextualisera Buddha i den värld i vilken han levde.
Denna första delsamling, kallad De första femtio, innehåller femtio suttor och är indelad i fem kapitel: kapitlet om alltings rot, kapitlet om lejonets vrål, kapitlet om liknelser, kapitlet om par och det mindre kapitlet om par.
Vi kan i denna delsamling lyfta fram sutterna MN 4 Rädsla och vördnad, MN 26 Det ädla sökandet och MN 36 Stora diskursen med Sackaka, som hänvisar till hur Buddha blev upplyst, samt självbiografiska indikationer om hans ursprung, vem han var och skälen till varför han förbjöd att bli kallad vid sitt namn. Relevanta är också MN 10 De fyra instruktionerna för övning, MN 16 Mentala hinder och MN 17 Djungelns tjocklek.
På den falska sidan finns MN 20 Hur man slutar tänka, som avslöjar en falsk teknik och även lyfter fram suttorna MN43 och MN 44 som är anakronistiska katekismer som verkar vara gjorda för att förklara doktrin i form av frågor och svar.