De "numrerade" eller "numeriska" diskurserna är allmänt kända som Aṅguttara Nikāya på Pāli, förkortat AN. Pāli-traditionen är dock också känd som Ekottara ("en uppåt" eller "inkrementell"), dvs. den inkrementella samlingen, och detta är den form som vanligtvis återfinns i de nordliga samlingarna. Dessa samlingar ordnar texterna i numrerade uppsättningar, från ett till elva. Jämfört med de andra nikāyas är de mer inriktade på lekmannasamhället. Ekottarikāgama (EA) på kinesiska är en mycket ovanlig text som uppvisar en mängd olika variationer i sig självt även när det gäller grundläggande läror. Den har mycket mindre gemensamt med Aṅguttara på Pāli än vad de andra samlingarna har med sina motsvarigheter. Dessutom finns det en partiell Ekottarikāgama på kinesiska, liksom en mängd enskilda diskurser och fragment på kinesiska och sanskrit.
I de två första böckerna, Enorna och Tvåorna, har vi ett mycket intressant inslag. Inte i särskilt läsbart material, eftersom den aldrig var avsedd att läsas som en läsbar bok. Vi finner inte med listor som kallas Mātikās, eller vattendrag, det vill säga bildligt talat kanaler längs vilka den muntliga undervisningen skulle flöda; det vill säga rubriker för talet. Dessa skulle förmodligen ha skrivits på tunna metallplattor långt innan man försökte skriva själva talen. Sådant skrivmaterial, plattor, eller även bokstäver som är huggna i stenar, lämpade sig dåligt för expansion.
Den andra boken, den om doserna, upprätthåller matrisstrukturen av Mātikās från den föregående boken och tjänar som en minnesbaserad bas av rubriker som man ska komma ihåg, så den är inte särskilt läsbar och därför är dess intresse mycket knappt. Vi kan lyfta fram AN 2.61, om det permanenta kvinnliga missnöjet som ett mycket märkligt originellt bidrag.